Att skriva!

Förstår inte varför jag får sån skrivklåda, ingen läser det jag skriver, och på ett sätt är det nog bara att jag måste få ur mig saker och ting.

När jag skrev om adoptionen så hade jag ju en speciell blogg och om vaggan en annan, men jag kan inte släppa Pia Pralin, sorry, ni får stå ut med mig, fast som sagt, ingen läser nog längre!

Tankeverksamhet!

Jag köpte en bok på Milanos flygplats som handlar om hur man reder ut sina oredor i huvudet och i sitt liv rent generellt. Den var på tyska och heter "Sie haben was Sie wollen" rakt översatt menas det nog att "du har det som du vill ha det"

och det handlar om det jag skrev i mitt förra inlägg att rensa bort onödiga tankar och besluta sig vad man skall göra, istället för att skjuta alla beslut framåt.

En av mina nackdelar är just att skjuta obehagliga beslut framåt, helst tills det måste tas ett panik beslut. okej, jag har blivit bättre, men det är fortfarande jobbigt. eftersom jag är inne i den här tankegången att reda ut mina oredor, så har jag också beslutat att kategorisera mina vänner, det låter kanske värre än vad det ärmen tänk er ringar på vattnet, i den innersta ringen finns de allra närmaste vännerna, de som står dig allra närmast.

De som är dina vänner men inte riktigt kvalar in som dina bästa vänner finns i ringen utanför. I den tredje ringen finns de människor som antingen är nya, ytligt bekanta eller affärsbekanta.

sen kan man kategorisera in tidsåtgång till sina olika vänner och inser ganska snart att man lägger ner mycket, mycket mer tid på de som man faktiskt inte har sig så nära, vilket naturligtvis inte är så bra.

Ibland är det nyttigt att kolla runt hur det ligger till med de olika ringarna, när jag känner med hjärtat så är det ganska få som är i min innersta ring, och de personerna vet också om det.

Dagar som denna!

Jag håller på att rensa ut mitt huvud.... det kanske låter lite suspekt, men faktum är att jag skriver ner 4 saker på en lista som jag måste ta ställning till, det kan vara med jobbet, familjen eller annat.

och så betar jag av dem en och en, tänker igenom hur jag skall ställa mig till vissa saker, ta beslut ja eller nej.. att det skall ske en förändring m.m.

när jag har betat av de 4 sakerna börjar jag om på nytt.

Jag har dock en fråga som jag har bestämt mig för att jag bara måste ta ställning till i helgen! och det är frågan hur jag och Thomas skall förhålla oss till våra respektive familjer, med alla problem som har varit det senaste året. Vi måste ta ett gemensamt beslut om hur vi skall förhålla oss till saker och ting, specíellt nu när vi förhoppningsvis skall bli en till i vår familj. Vi kan inte hålla på att dalta runt och vara alla till lags, vi måste komma på hur vi vill ha det i vår familj, den som vill är välkommen, men jag kommer att förvänta mig mer av dem som är en del i vår familj.

Fotot ovan är på familjen.. kanske från 1975 eller nått, korvgrillning på schemat! :-)

Trevlig helg!

Något skit i kroppen!

Vilken regnig dag, satt och tittade ut genom fönstret när jag åt frukost och såg där min fina tröja som jag köpte på Mallorca, hängades på en stol i regnet, och när jag gick ut för att hämta in den så såg jag att barnens skor också stod ute i regnet, så det blev till att hänga på tork.

Jag har något i kroppen som inte känns bra, jag har ont i ögonen och känner mig trött, jag brukar inte känna mig så här låg utan att det är något.. så det är väl ett virus eller något sånt. Jag hade i alla fall energi till att färga håret vilket känns bra, nu är det rött och fint igen.

jag sitter nu på jobbet och försöker få något gjort och jag hoppas att vi kan få lite fart på affärerna så här innan midsommar vilket känns lite sent, men bättre sent än aldrig! Jag skall i alla fall ge mig hem och lägga mig och läsa min nya bok -Alkemisten, den är bra :-)

Kom precis på att idag är det ju ett år sedan kronprinsessan fick sin Daniel, hoppas att de passar på att fira ordentligt! Hurra!

Medgivandeutredning!

När man skall adoptera måste man först gå en adoptionsutbildning och det var den vi gick i feb-mars. efter den är klar så ansöker man om en medgivandeutredning för att bli godkänd av Socialnämnden för att kunna adoptera.

Ansökan skickade vi in i maj, och igår fick vi ett första besked, utredningen kommet att påbörjas i augusti. Känns så där, trodde att det skulle gå snabbare, men å andra sidan så vet vi i alla fall att inget händer under sommaren.

Vi fick i alla fall ca 150 frågor som Familjerätten ville att vi skulle svara på, som en grund till vår livsberättelse. det krävs ju en veckas arbete för att få ihop den helt klart :-)

Jag har gått igenom gamla bilder på min dator när jag var var på barnhemmet första gången, jag skicka en före och efter bild på småbarnshuset på Lopselis, så ni kan se skillnaden, Kolla också in den rosa barnvagnen från 2006, nu är ju barnvagnarna betydligt modernare :-)

När jag var där 2006, så fanns det inga hissar i huset, tänk, alla barn stora och små fick bäras upp och ner för trapporna.

Att säga hejdå!

Man kan tro att man kan förbereda sig för allt, intala sig själv, visualisera stunden och på så sätt klara av den bättre. Fel! Känslan slår en som en boxhandske i magen, och tårarna bara rinner.

Vi åkte till barnhemmet på lördag förmiddag, vi skulle köpa glass till alla barnen hade vi lovat, vilket blev mycket poppis, jag har sällan sett barn så förundrade över en glass, de var nog flera som aldrig har smakat någonting sådant tidigare, speciellt de barn som hade Downs Syndrom, de reagerade på olika sätt. någo blev ledsen för att det var kallt mot läpparna, en annan började gegga med fingrarna, det var en mycket intressant iaktagelse, vi skulle ha köpt med oss hushållspapper, för glass smälter snabbt, och 30 barn = mycket glass.

Efter ett tag var det lunchdags, alla barnen skulle tvättas både händer och ansikte, jag fick vara med när sköterskan tömde Demjanas kateter, det har jag aldrig sett förut. jag såg också knölen vid hans brock, för första gången, ser lite knöligt ut.

och så var det då det där med att säga hejdå....

Jag bad läkaren som var den enda som pratade engelska av all personal, att säga till Demjanas att jag var tvungen att gå, men att jag kommer tillbaka, han såg lite paff ut, men sträckte upp sina armar och jag fick en puss på kinden...då brast det...tårarna kom, jag vände mig om och gick..

Kändes ungefär som en film som går i slowmotion när jag gick ner för trapporna, kände mig så sorgsen och uppgiven.

När kan jag komma tillbaka?
Vad händer om...?
vad gör jag om...?
När får han komma till oss?
Tänk om..?

Besök på barnhemmet!

Nu var det äntligen dags att åka tillbaka till Litauen och barhemmet, en resa som jag både längtat och fasat för. Tack och lov hade jag tre fantastiska tjejjer att dela resan med det kunde inte ha varit bättre sällskap.

Mitt resesällskap hade samlat in 15.000:- som de ville spendera på saker som behövdes på barnhemmet. Barnhemmet Daiva mötte oss och berättade för tjejjerna om barnhemmet och berättade sen va de behövde akut. sen var det dags att träffa barnen.

Jag var jätte spänd, på bottenvåningen finns spädbarnen, det var många nya ansikten, de flesta helt friska, en och annan bebis med Downssyndrom. det blev känslosamt, små små bebisar som inte valt sitt liv, men nu fötts till att bli föräldralösa.

På andra våningen var det "tyvärr" samma ansikten som förut, många av de barn som fanns där för 6 månader sedan var kvar där. Lika glada och fina som alltid.

Och så kom vi då till sist till 3:e våningen. Demjanas såg så stor ut när jag såg honom, han tittade på mig lite förundrat, han kände nog igen mig men kunde inte placera mig, det är ju 6 månader sedan vi sågs sist. Bara för att han har varit med oss varje dag i tankarna, betyder ju inte att han tänker på oss lika mycket.

Vi hälsade på varandra det kändes lite stelt, vi kan ju inte prata med varandra, och jag hade så mycket att säga till honom, och det blev så jobbigt, jag kände bara hur jag ville lyfta upp honom och springa ut därifrån och ta med honom hem.

Barnen var på väg ut och jag körde ut demjanas i trädgården så han fick gunga, han har dålig balans när han sitter det märktes när han gungade, han kan inte kompensera med sina ben.

Vi lämnade barnhemmet vid 3 tiden och jag insåg hur mentalt trött jag var, och hur länge jag väntat på just den här dagen när jag skulle träffa honom igen och krama honom länge och väl.

Vi lovade att komma tillbaka en dag senare, då vi hade mer tid att vara med barnen.