Besök på barnhemmet!

Nu var det äntligen dags att åka tillbaka till Litauen och barhemmet, en resa som jag både längtat och fasat för. Tack och lov hade jag tre fantastiska tjejjer att dela resan med det kunde inte ha varit bättre sällskap.

Mitt resesällskap hade samlat in 15.000:- som de ville spendera på saker som behövdes på barnhemmet. Barnhemmet Daiva mötte oss och berättade för tjejjerna om barnhemmet och berättade sen va de behövde akut. sen var det dags att träffa barnen.

Jag var jätte spänd, på bottenvåningen finns spädbarnen, det var många nya ansikten, de flesta helt friska, en och annan bebis med Downssyndrom. det blev känslosamt, små små bebisar som inte valt sitt liv, men nu fötts till att bli föräldralösa.

På andra våningen var det "tyvärr" samma ansikten som förut, många av de barn som fanns där för 6 månader sedan var kvar där. Lika glada och fina som alltid.

Och så kom vi då till sist till 3:e våningen. Demjanas såg så stor ut när jag såg honom, han tittade på mig lite förundrat, han kände nog igen mig men kunde inte placera mig, det är ju 6 månader sedan vi sågs sist. Bara för att han har varit med oss varje dag i tankarna, betyder ju inte att han tänker på oss lika mycket.

Vi hälsade på varandra det kändes lite stelt, vi kan ju inte prata med varandra, och jag hade så mycket att säga till honom, och det blev så jobbigt, jag kände bara hur jag ville lyfta upp honom och springa ut därifrån och ta med honom hem.

Barnen var på väg ut och jag körde ut demjanas i trädgården så han fick gunga, han har dålig balans när han sitter det märktes när han gungade, han kan inte kompensera med sina ben.

Vi lämnade barnhemmet vid 3 tiden och jag insåg hur mentalt trött jag var, och hur länge jag väntat på just den här dagen när jag skulle träffa honom igen och krama honom länge och väl.

Vi lovade att komma tillbaka en dag senare, då vi hade mer tid att vara med barnen.