Att säga hejdå!

Man kan tro att man kan förbereda sig för allt, intala sig själv, visualisera stunden och på så sätt klara av den bättre. Fel! Känslan slår en som en boxhandske i magen, och tårarna bara rinner.

Vi åkte till barnhemmet på lördag förmiddag, vi skulle köpa glass till alla barnen hade vi lovat, vilket blev mycket poppis, jag har sällan sett barn så förundrade över en glass, de var nog flera som aldrig har smakat någonting sådant tidigare, speciellt de barn som hade Downs Syndrom, de reagerade på olika sätt. någo blev ledsen för att det var kallt mot läpparna, en annan började gegga med fingrarna, det var en mycket intressant iaktagelse, vi skulle ha köpt med oss hushållspapper, för glass smälter snabbt, och 30 barn = mycket glass.

Efter ett tag var det lunchdags, alla barnen skulle tvättas både händer och ansikte, jag fick vara med när sköterskan tömde Demjanas kateter, det har jag aldrig sett förut. jag såg också knölen vid hans brock, för första gången, ser lite knöligt ut.

och så var det då det där med att säga hejdå....

Jag bad läkaren som var den enda som pratade engelska av all personal, att säga till Demjanas att jag var tvungen att gå, men att jag kommer tillbaka, han såg lite paff ut, men sträckte upp sina armar och jag fick en puss på kinden...då brast det...tårarna kom, jag vände mig om och gick..

Kändes ungefär som en film som går i slowmotion när jag gick ner för trapporna, kände mig så sorgsen och uppgiven.

När kan jag komma tillbaka?
Vad händer om...?
vad gör jag om...?
När får han komma till oss?
Tänk om..?