tankar!

För några dagar sedan grävde jag fram en a mina dagböcker från 1991, började läsa, och ibland fick jag påminna mig själv att det faktiskt var jag som hade skrivit alla dessa sidor en gång i tiden.

En sak som jag skrev mycket om då var en tjej som jag gick en kurs med, hon var kinesiska men uppvuxen i Indien och bortgift med en kinesiskt mycket äldre man som hade en kinakrog i Sverige.

hon berättade om sitt liv och hur det var att bli bortgift med någon mot sin egen vilja... eftersom jag själv bara var 21 år så fattade jag väl inte riktigt vilket helvete hon gick igenom. och förstod nog inte heller allvarligheten i hennes historia.

En dag mitt i terminen kom hon inte mer till skolan, hon var spårlöst försvunnen, det tog 3 år innan jag fick veta vad som hade hänt. 2 svenska tjejjer hade hjälpt henne att fly. eftersom hon inte fanns någonstans i det svenska systemet så var det säkert inte så svårt att sticka, ingen skulle ju "sakna" henne.

Jag undrar var hon tog vägen, jag skulle verkligen vilja veta det så här nästan 20 år senare.

hur är det fatt!

I morse hjälpte jag en alkoholiserad man som hade halkat och brutit handen, slagit ut en tand och lite annat smått och gott!

Jag stannade för att ingen annan stannade, och jag kände att jag är lika dålig som alla andra om jag inte hjälper till.

En dam sa till mig när jag satt och torkade ett sår i pannan att jag skulle sprita händerna efteråt så jag inte fick AIDS. Jag blev skitförbannad för jag tycker att det handlar om medmänsklighet.

den stackars gubben kunde ju inte resa på sig och det var ju så halt att han halkade ju bara igen.

Vad är vårt samhälle på väg när vi inte kan hjälpa någon som har råkat illa ut, ok, han var onykter och hade säkert varit det länge, men ändå.

Jag skrev om det här på min Facebook sida och folk tycker att jag var en vardagshjälte, men jag blir nästan bestört, jag handlade bara som jag hoppas att någon annan hade gjort om det hade hänt mig.

Jag låter nästan religiös när jag säger det "Givers Gain" den som ger, får tillbaka det är ett måtto som jag använder även i affärslivet. Jag tror på det, det fungerar för mig i alla fall.

Snön!

När man reser mycket och pratar med folk från olika länder så inser man vilka olika bilder folk har av snö.

En spanjor jag träffade för några veckor sedan blev alldeles bestört när jag berättade att vi hade en meter snö, han undrade hur vi gjorde för att ta sig någonstans över huvudtaget och hur kunde skolor och sjukhus var öppna??? Han såg otroligt konstigt på mig och frågade om vi hade lagrat mat för sådana tillfällen? hur får ni bort snön från gatorna???

Min engelska kompis sa för ett tag sedan, åhh va underbart med 1 meter pudersnö, man kan bara slänga sig i det och försvinna ner i det... Nja jag var ju tvungen att förklara för henne att snö blir ju ganska hårt efter ett tag och var inte alls så där pudermjukt som man kunde tro.

En kanadensisk bekant sa i telefon.... 1 meter, det är väl ingenting, vi kan ha snödrivor upp mot taket ibland... han tyckte att det var helt normalt!

:-)