Tacksam!

Idag så pratade jag med familjerätten, fick tag på dem efter snart en veckas ringande. Förstår inte hur man kan ha telefon tid 13.30 -14.30 ena dagen och sen 11-12 dag 2, och sen 15.00-15.30 dag 3.

En sak var positivt hon som var handläggare för adoptionsfrågor när vi var och pratade med dem på Familjerätten i höstas, hon hade gått i pension, så det var en ny handläggare. Om hon är bättre eller sämre det kan jag inte svara på men känns inte som det kan bli sämre om man säger så.

Av familjerätten fick jag i alla fall veta att jag skulle skicka in pappren till handläggaren för att sen få veta hur lång handläggningstid det skulle ta. då ger det mig några veckor till att gå ner några kilon till ;-) puh...

Thomas har varit på en mässa för funktionshindrade idag och tittat på lösningar för fritiden, det var bra sa han! :-)

Jag känner mig tacksam för min familj och för att solen skiner ute och för mina vänner och arbetskamrater.. idag känns som en bra dag! :-)

Bilden är tagen i Cala San Vincenc på Mallorca, mitt favvoställe!

Rädsla!

Imorse vaknade jag med en konstig känsla i kroppen, att jag var rädd, inte rädd för någon utan för något.

En tanke kom i mitt huvud, tänk om vi inte får adoptera? Tänk om socialnämnden slår ner på att vi är för gamla, att vi har för stökigt hemma, inte tjänar tillräckligt med pengar eller något annat. en känsla av förlust kan man nog säga att det känns som.

Hopp som kanske blir förtvivlan
Förtvivlan som blir till sorg

Jag tänker på att de som socialnämnden beslutar, påverkar inte bara oss, utan en annan persons liv och framtid och i det här fallet överlevnad.

När jag hade tänkt klart förstod jag vad det var jag var rädd för!

Jag har en annan människas liv i min hand

Planering!

igår var det städdag i samfälldigheten viket alltid är roligt, under vintern ser man knappt grannarna över huvudtaget, så det är ganska trevligt att snacka med alla. jag tog tillfället i akt och pratade med vår grane som har en son som sitter i rullstol, och frågade hur de löste problemet med att få in en rullstol i badrummet, jag fick komma och titta sa de. ett par andra grannar har tre bar de har bygtom hemma s att alla i familjen skall få plats, de skall vi också få komma hem och titta hos.

till saken är att vi behvöver bygga om, framför allt i hallen för att få ner en dusch på bottenvåningen, tvättstugan blir minimal men åandra sidanblir det en hyffsad toalett med dusch, vilekt kommer att bli kanon när man har tre barn.

det komer att fixa sig det är jag övertygad om, med lite planering och tanke bakom saker och ting så kommer det att bli kanon bra.

En liten film!

Idag fick jag på mail från Lasse på Vaggan, en liten film där Demjanas var med. jag har ju funderat på det där med att han rörde sina ben när i var där och hälsade på, och nu såg jag att han rörde ju på dem igen i filmen.

Både Thomas och jag såg det, det känns ju jätte intressant om det finns någon chans att han skall kunna använda sina ben.

Nu är det i lla fal bestämt att jag åker till Litauen i juni tillsamans med några andra. jag ser fram emot resan samtidigt som det känns jobbigt, att lämna honom kvar där menar jag.

imorgon skall jag ringa till kommunen och dra igång medgivande utredningen, det skall bli intressant att se.

adoptionen!

Som de flesta vet vid det här laget så är vårt mål att adoptera Demjanas 4 år från Litauen.

Han är en underbar liten pojke som har bott på barnhem i nästan hela sitt liv.

Varför? jo för att han drabbades av hjärnhinneinflammation när han var bara någon månad gammal, och därefter fick han ryggmärgsbrock. Hans föräldrar kunde inte ta hand om honom och han blev lämnad på sjukhuset när han var tre månader gammal.

Vi vill adoptera honom av helt egoistiska skäl, han är en underbar pojke som skulle passa in i vår familj, och det var kärlek vid första ögonkastet när vi träffades för första gången i september 2010. efter en lång vinter med diverse förberedelser, adoptionskurs och annat så är vi nu redo att påbörja vår adoptionsutredning. där vi kommer att bli synade i minsta detalj av sociala myndigheterna här i Haninge.

Inte för att jag tror att det finns något att hitta som skulle kunna äventyra adoptionen, men man är ju ändå skraj när det skall rotas in i detalj i ens familj. tänk om de hittar ett lik i garderoben som jag inte kommer ihåg att jag hade..men jag tror inte det i alla fall.

den 9 juni skall jag åka till Litauen igen för att träffa honom, det skall bli skönt att se honom, det var nästan 6 månader sedan sist. och det känns jobbigt, jag tänker på honom varje dag.