Sorg!
I natt dog min granne och Duracellkaninens dagiskompis mamma Ulla, hon blev 44 år.
Hon fick förra hösten reda på att hon hade blodcancer, vi satt ute på gården och pratade om hennes sjukdom och jag kommer ihåg att hon fick en julklapp i form av en "benmärgstransplantation" och var så glad.
I mars fick hon hög feber och magont, och sen i början av maj så blev hon kvar på Huddinge Sjukhus efter en cellgiftsbehandling.
För några veckor sedan ville hon komma hem och vårdades hemma den sista tiden, och inatt så orkade hennes lilla kropp inte mer.
Det är så himla orättvist,Ulla var en renlevnadsmänniska, hon drack ingen alkohol, tränade och höll sig i form, pratade aldrig illa om någon och såg alltid till att lilla M var propert klädd, och hennes långa hår var alltid uppsatt i flätor.
posted by Pia-Pralin @ 1:00 em
5 Comments:
Fy f-n för döden. Om man ska gå runt och tänka på att de man gillar kan dö så skulle man knappt orka leva, så därför gör man inte det. Man låter bli att tänka på det och sen dör de i alla fall. Jag är inte vän med döden. Döden är hyfsat okej för dem som dör, men för dem som blir kvar... aj aj.
Som små flickor med flätor.
Usch, så tragiskt!
Det enda jag kan komma på att säga om det här är att det är så fruktansvärt orättvist. Jag håller med kloka ÅSa, fy f-n för döden.
Ja det är orättvist, nu har en del saker löst sig som är av praktisk natur, vilket är skönt, men att förklara för en 4 åring varför mamma inte lever, känns svårt, ingen liten flicka med flätor skall behöva mista sin mamma.
Usch vad hemskt. Hoppas familjen får allt stöd som går och får sörja så länge de behöver.
Skicka en kommentar
<< Home