Vad vill jag egentligen?

När jag klev ut ifrån jobbet på väg mot dagis, så uppenbarades en känsla av ensamhet. det är 3 dagar kvar till jul och jag har varit alena i snart 7 veckor. Jag fick nästan panik, förutom min son och grannen samt ett antal dagliga telefon samtal så är jag helt ensam. Jag ringde genast till min kusin som alltid har ett fullspeckat schema, så man nästan får beställa tid för att komma och fika. Jag visste att hon slutade tidigt för att hon har hämtar veckor på dagis.... Frågade om jag kunde få hämta min sockerkaksform som jag hade lånat ut till henne.. Hon förstod genast läget
-Känner du dig lite kaffesugen och pratsjuk??

Det kändes bra att prata av sig lite och dricka en riktig italiensk Latte, och snart var vi på väg hem.... Ska bara som alfons Åberg sa, lämna av ett par julklappar till ett kompispar.... de var inte hemma, så paketen fick hängas på dörren. Sonen var vid det här laget ganska hungrig, han yrade om köttbullar och potatismos, och jag lovade dyrt och heligt att det var just det han skulle få när han kom hem...

Väl hemma blev vi anfallna av grannen som bara insisterade att vi skulle komma och prova hennes polska köttbullar.... Sonen tog min hand och drog mig in till hennes kök, och satt sig helt sonika ner och sa -shöttbullaj!

Vi stannade länge, och sonen var nöjd och glad (och full av köttbullar) när vi kom hem.

snabbt konstaterade jag att jag egentligen inte är ensam alls, jag har en hel hög med underbara människor runt omkring mig, men jag kan faktiskt inte sitta och vänta på att de skall ringa mig.

Om sanningen skall fram så tyckte jag faktiskt att det var ganska skönt att stänga min dörr och vara helt ensam när sonen somnat.. så vad yrar jag om egentligen.. Klart slut!!