Nästan ett år efter tsunamin.

Imorse fick jag ett samtal från en kund, som förra året bokade en resa till Thailand av mig. Hon skulle bjuda ner sin familj och ett kompispar för att hon hade fått ett positivt besked att hon var frisk från sin cancer, och ville tacka de som stod närmast med en resa till värmen.

Det var hennes man, hans bror med fru samt sin bästa vän med make. och dottern skulle ansluta med sin familj från Frankrike.

Denna bokning kom att strula från första början. Flygbolaget tog bort bokningen för hennes bästa vän för att de hade hittat ett liknande namn på samma plan, och innan vi fick tillbaka platsen så hade redan 3 advent passerat. När de sen skulle checka in på Arlanda så fick de inte sitta tillsammans.. ja.. ni förstår säkert.

De flög reguljärt och landande i Bangkok dagen före julafton och skulle vara i Thailand allt som allt 16 dagar. I valet av ort hade jag rekommenderat Phi Phi Island eftersom de ville ha lugn och ro, inte så mycket till nöjesliv. Sista 5 nätterna hade de bokat i Krabi.

I resedagboken. com hade de skrivit den 25 dec. att hotellet var toppen fint och låg så fint på stranden och detta var verkligen paradiset.

Som ni säkert kan förstå så förvandlades paradiset till ett helvete, den 26 dec.
Tjejjerna hade tagit sina kameror och var ute och promenerade, medans "gubbarna" satt och spelade kort på verandan när vattnet kom.

Tjejjerna hamnade i den våg som for rakt över Phi Phi och ut på andra sidan havet, och sen tillbaka igen. Den enda som överlevde var min kund, hon som skulle fira att hon överlevt sin cancer. Av gubbarna överlevde hennes bästa kompis man, som skadades svår och fick sen amputera en fot.

Dottern var vid tiden för vågen på väg från Flygplatsen i Krabi där de skulle ta båten över till Phi Phi Island. Ni kan ju tänka er själva att inte veta någonting, det kom skrämmande berättelser från fiskebåtar som kom in i Krabi som sa att hela Phi Phi var bortspolat, men ingen kunde vid den tidpunkten förstå vidden av det som hade hänt. Det var då hon ringde till mig, jag hade precis kommit till jobbet den 27 dec. klockan var strax efter 8. Jag hade inte riktigt fattat vad det var som hade hänt, på nyheterna sa de ju inte mycket. Men efter ett 15 min tel. samtal med henne förstod jag precis, hon hade ingen aning om hennes 6 reskompisar, familj levde, och hon behövde hjälp.

Vi satte igång direkt, och jobbade i stort sett två dygn innan jag gick hem för att sova.
Den 29 dec. hittade vi hennes mamma på en lista på överlevande på nätet, men ingen mer. Samma dag när dottern befinner sig på ett sjukhus i Krabi ser hon en blond kalufs som sticker upp i en sjukhus säng, det var mammans bäste kompis man. Han säger att -Din mamma lever, men inte din pappa.

Senare samma dag ringer mamman till dottern och de återförenas i Krabi.

.....Telefonsamtalet idag, blev jag glad av även om det sätter återigen igång alla tankar om allt som hände. Mamman ringde för att tala om att efter nästan ett år av gemensamt stöttande så har hon och bästekompisens man bestämt att de skall pröva att leva tillsammans som sambos.

Så ett tragi-lyckligt slut på historien om hur 2 människor miste 4 vänner/maka/make men fann varandra i allt elände.